KARL ELOV SKOOG

Bonde skogvaktare.

Far: CARL GUSTAV SVENSK (1838 - 1893)
Mor: ANNA CHARLOTTA JANSDOTTER (1843 - )

Född: 1866-06-27 Sjöfallet, Godegård (E)
Döpt: 1866-06-27 Sjöfallet, Godegård (E)


Familj med ELIN

Barn:
KARL LINDOR SKOOG (1890 - 1977)
HILDUR NAIMI SKOOG (1892 - )
ALMA OTTILIA SKOOG (1893 - )
ELOV ROBERT SKOOG (1895 - 1973)
GUSTAV EDVIN SKOOG (1896 - 1884)
AGDA CECILIA SKOOG (1898 - )
INEZ ELIN AMANDA SKOOG (1900 - 1978)
GERDA KRISTINA SKOOG (1905 - 1998)
HELGA SKOOG


Familj med ALFRIDA MARIA SAMUELSSON (1885 - 1928)

Vigsel: 1908-06-26

Barn:
SELMA OLIVIA SKOOG (1909 - 1999)
ARVID OSCAR SKOOG (1910 - 1981)
MAJA GUNHILD MARIA SKOOG (1912 - )
ASTRID MARIANNE SKOOG (1915 - )
KARIN FRIDEBORG SKOOG (1919 - )
INGRID CHARLOTTA SKOOG (1922 - )


Noteringar
Den allmäna skolplikten kom vid 1850-talet. Då gick man i skolan bara
varannan dag, var det så att de hade någonting att göra hemma så fick
stanna hemma. De fick inte gå i så många år i skolan. Skoog var
med om många husförhör, de skulle kunna katetiesen och de tio
budorden, och då lärde de sig samtidigt att läsa. Under
husförhören så hörde prästen sig för om hur de hade det
ekonomiskt, om de hade så de klarade sig, det var många som inte
hade mer än ett litet potatisland, inga djur. På hösten var det lov så
att barnen fick hjälpa till att plocka potatis. På den tiden fick
barnen att börja arbeta tidigt. Han började arbeta i en spiksmidja
i Godegård. När han var 17-18 år tog han värvning som knekt och då
fick han en viss inkomst och lite utbildning. De fick även
tilldelat var sitt torp att ta hand om och det torpet hette Sand
och låg i Godegård. Någon gång under tiden han var bosatt i
Godegård träffade han sin första fru Elin. Där föddes också hans och
Elins nio barn. Elin dog när de bodde i Godegård. Senare kom han
till Linköping och gjorde möten. Knektar vid den tiden hade ett
möte om året och då var de inne en månad. I Linköping mötte han
Fanjukt Axner som tog hand om honom och ville ha honom som
skogvaktare nere i Kisa, tack vare att han var så duktig på att
räkna. Knekt var man så länge man levde, så länge de var "rediga i
huvudet". Han tjänstgjorde under kriget. Men efter det gjorde han nog
inga möten. Elov bodde ett tag i Tidersrum för det fanns ingen
bostad i Örnerstöm som var ledig. Då bodde han i Byggdämne men det
var nog inte mer än något år. Han träffade sin andra fru. De
flyttade till Toppkullen. En gård som han arrenderade, huset åker
och skog. Åkern fick han bruka och i skogen fick djuren gå, men
han fick inte hugga någonting i skogen. De fick ta grenar och
kvistar som låg på backen och det var barnens jobb att släpa hem det.
När dottern Karin var sex dagar gammal flytade de till Lilla
Hellingberg också i tillhörande Kisa. Han arrenderade den gården
också, huset och jorden. Han hade fem kor och kalvar och grisar
och höns och en stor svart häst som hette Pelle och en hund. Han
försörjde sig och familjen med jordbruket och sitt arbete som
skogvaktare, under Örnerström. Han hade lite av en del av sina
vuxna barn. Kalle o Karin berättar: De hade ena förskräckliga
åtaganden uppe i torpa i skogen, förstår du, de skulle köra såna
där kolabjörk. Först skulle de kola det och sedan skulle de köra
till stationen. Då hjälptes de åt när de skulle köra. Då skulle de
köra ett visst antal laster. De hade stora kolryssar som de hade
kolen i och såkörde de till Kisa och sedan vidaremed tåg dit det
skulle, eller också åkte de ut till Håredal vid Sommen. Barnen
gick med kolaryssar ner till Boxholm från Malexander det pratade
de om. De var nio, tio år då de gick. De var dåligt klädda och när
det gick kunde det vara 20-25 grader kallt. Du kan ju tänka dig det,
med dåliga skor och kläder och blöta om fötterna, vilken tillvaro
de hade. Elov hjälpte Axner att köpa in topställen i Örnerstöm i
Kisa. Han var mångkunnig, han klarade det mesta. Han snikrade,
lagade spislar och Not spishällar. Hällarna gick alltid sönder av
värmen och då fick han ta järnfilsspån och blålera och laga dem
med. Blåleran hämtade han i en grusgrop i närheten. Han fick också
gå omkring och hjälpa dem i torpen. Han var omtyckt av sin
omgivning. Karin berättar: Jag minns en gång när Maja hade gjort
en korv och lagt den på en tallrik, den var precis som en vanlig
fläskkorv. Pappa trodde att den var det och tog fram bestik och
skulle skära, men den var stenhård. Hon hade knutit i ändarna och
ställt ut den, han kom hem och var hungrig och tog den. När han
skulle till knektmötena så hade han på sig sin fina uniform, en
äldre modell inte dem som de har idag, det var band på dem också och
med mässingknappar, som han hade puttsat upp så de blänkte. När
hans barn var små fick de inte röra den. En av hans barn hade
lungsot och hon fick åka till sjukhuset i Linköping varje år och
ligga inne. Det smittade så mycket, det var många som fick det.
Det kom i från komjölken och så gick det över på människorna.
Österberg, en familj i Väderstad hade fjorton barn och det blev
bara två kvar, men de blev gamla. När han bodde på
ålderdomshemmet så sa han: En far kan försörja 14 barn men 12 barn
(det var så många som levde) kan inte försörja en far.När han
slutade var han Distanationskopral ( det var lite högre än vanlig
Furir) men han hade titeln Furir. Vid begravningen i Kisa så kom de
från I4 Not med en stor krans och med militärgubbar, det var fint. Han
var bland de sista knektarna som fanns, eftersom han blev så
gammal.



<< Startsida
Skapad av MinSläkt 3.5, Programmet tillhör: Anette Hultman